Länge sedan jag skrivit men livet kommer liksom emellan och allt viktigt går före skrivandet. Ibland känner jag att jag bara vill sätta mig ner och skriva ner alla tankar och känslor men jag biter mig i tungan och låter bli.
Jag saknar ett socialt liv, jag saknar vänner. Jag vet inte om jag är svår att umgås med eller vad det sitter i men jag är ensam. Jag är inge vidare på att söka kontakt heller då jag är rädd för att bli besviken.
Många gånger funderar jag på om vi var dumma som flyttade hit. Jag trodde att det skulle bli lättare, att jag skulle känna mig mindre ensam, hitta vänner och bli en såndär mysig mamma som umgicks med folk hela dagarna. Jag saknar människorna där uppe men på samma gång vill jag inte tillbaka till en osäker framtid.
Tankarna snurrar runt, runt, runt. Jag har enbart mig själv att skylla. Om jag inte vore en så förbannat svår människa.
(läs inge depression etc mellan raderna, ibland har man rätt att vara ledsen och tänka utan att det ligger annat än ensamhet bakom orden)
Familj,
Livet,
Tankar,
