Emma Kristina Almqvist

Jag är inge vidare på detta med att blogga. Tidigare har jag skrivit varje dag men livet är annorlunda. Allting går väldigt segt just nu, tankeverksamheten är på nästan noll och kroppen mår knas. Jag behöver få mitt sociala liv tillbaka!

 

Jag saknar att umgås med människor men är rädd för att ta kontakt. Att låta folk komma nära är något jag har svårt för. Så fort någon kommer mig närmare än jag vill så backar jag. Så rädd för att historien upprepar sig, att jag ska bli ensam igen, att folk ska gå bakom ryggen på mig.. Förut i en annan del av mitt liv var jag social, umgicks med folk konstant och levde. Efter skolan flyttade jag för att plugga och då förändrades allt. Jag låste mig till två personer, en riktig nit. Än idag räds jag över att möta dessa, jag vet inte om det är för att slippa konfrontationen eller för att inte ramla tillbaka igen. För jag har varit långt nere, så djupt i botten att inte ens levande ljus kunnat värma upp mörkret.

 

Jag har klättrat, klättrat högre än jag någonsin kunnat tro. Även om jag är där jag är nu så sitter allting kvar i bakhuvudet. Om jag har några bekanta som läser så hoppas jag ni förstår bättre om ni ibland tycker att jag stänger av. Jag genomgick den största besvikelsen och misslyckandet i mitt liv. Hoppade av en utbildning som jag drömt om på grund av saker som hände och människorna jag umgicks med. Jag behövde komma bort, det var att hoppa av och flytta eller ta bort mig. Jag tog den lätta vägen ut. Jag sa upp min lägenhet, avbröt utbildningen, packade ihop och drog en sommardag när ingen fanns på plats. Jag stängde bildörren, blundade och lämnade allt bakom mig. Idag kan jag ångra mig och visst påverkar detta beslut mig än idag. Jag bär på ilska, besvikelse och lättnad. Ilska över hur långt två personer kan få en att falla, besvikelse över att jag lät mig falla och att jag inte hade styrkan att stanna kvar och ändra på allt samt lättnad över att packade min väska och att jag lever idag.

 

Jag kan känna mig så svag men jag vet innerst inne att jag är stark. Jag lever, jag är gift med världens underbaraste man och tillsammans har vi satt två vackra barn till världen. Vår Lova är mitt allt, denna goa busfröken som vet precis hur man får sin mamma på bra humör. Denna tokfia som ger en en rak höger på morgonen och sedan ler med hela ansiktet för att man äntligen är vaken och ger henne uppmärksamhet. Om jag inte hade lämnat det liv jag levde förut skulle jag inte leva det liv jag lever idag. Jag skulle inte ha Karl-Fredrik eller Lova i mitt liv - knasig tanke jag vet, men dom är mitt allt! Jag tänker vara öppen hädanefter, mer öppen än innan.

 

Vill ni veta saker var inte rädda att fråga mig personligen, sms eller maila (mailadress finns i sidospalten).